För er som inte vet: jag jobbar heltid som undersköterska på avdelning 1 i Sala.
Det jobbet betyder mycket för mig – mötet med människor, tryggheten, kollegorna och vardagen.
Fotograferingen kom in som en paus, ett sätt att fylla på energi och skapa något eget.
Jag får ofta frågan: “Varför satsar du inte fullt ut på foto?”
Och det enkla svaret är – för att jag inte vill.
Jag älskar fotograferingen, mötena, naturen och ljuset.
Men jag älskar också mitt jobb som undersköterska – det där vardagliga mötet med människor, samtalen, omtanken, att få göra skillnad i det lilla.
📷 Jag har haft kamera i handen i många, många år – långt innan porträtten kom in i bilden.
I början var det mest macro, byggnader och natur som fångade mig. Jag kunde ligga på marken och jaga daggdroppar eller fascineras av ljuset som föll på gamla stenväggar.
För ungefär sex år sen gled jag in på porträtt – och där hittade jag hem.
Det blev samma kärlek till ljus, form och känsla, men med människor i fokus istället för mossa och blommor.
För mig handlar det inte om att välja bort det ena eller det andra.
Det handlar om balans.
Foto är min paus från livets alla måsten – ett andrum där jag får skapa, leka och andas.
Och just för att det inte är mitt heltidsjobb, får det också fortsätta vara något jag gör med hjärta och lust, inte för att jag måste fylla kalendern.
Jag vill aldrig känna pressen att jaga kunder för att överleva ekonomiskt. Oc
Jag vill känna glädje varje gång jag plockar upp kameran, inte stress.
Fotograferingen är min frizon – min stund i skogen, ljuset, skrattet och värmen.
Så nej, jag har inte satsat 100 % på fotograferingen.
Men jag har satsat 100 % på att må bra i det jag gör – och det känns helt rätt just nu , vilket inte betyder att jag kanske tycker så nästa vecka🌿
